Jag lovar och svär

Det där med nyårslöften har jag nog aldrig tagit på något vidare allvar, om jag ens bemödat mig med att avge några. Visst har jag stått där i ljuset av nyårsraketer och halvhjärtat svurit att sluta äta godis, träna mer, sköta mina läxor bättre and what not. Och så har jag hållit det löftet i sisådär en dag eller två, och sen är jag tillbaka i gamla hjulspår igen.
Men i år ska det bli ändring.
 
För i år har vi lovat tillsammans, han och jag. Mer träning står på schemat. Halvårskort på gymmet ska inhandlas. Och 6 kilo ska lämna min kropp och förhoppningsvis inte återvända igen. Åtminstone inte i samma konstruktion som de nu sitter och gör så att kläderna spänner och byxorna inte ens tar sig upp över låren.
 
Målet är att hitta tillbaka till min målvikt, den jag trivs med och som tidigare hållit i sig av sig själv. Som började pendla uppåt ungefär i samma sekund som jag passerade 20. För att sedan dippa ner i perioder när hjärtat varit alldeles för tungt eller flygande lätt. Men nu ska här tränas. Ätas bättre. Tre mål om dagen, även för mig som skrotar på hemma. Väckarklockan ska ställas, rutiner ska införlivas och jag ska bli en ordentligare människa. Ingen slav under diet, klocka eller vågen, men med bättre disciplin än nu.
 
Det ska skrivas mer, ätas bättre, tränas mer. Jag ska få en smalare kropp, en starkare kropp, som förhoppningsvis slipper värka och göra ont precis jämt. Med en rygg som håller, knän som pallar, armar som orkar och höfter som samarbetar. En friskare, sundare kropp helt enkelt.
 
Och om jag når det målet så ska jag belönas. Då blir det att hiva ut allt gammal, nött, opassande ur garderoben och sedan ska den fyllas på nytt. Med sånt jag trivs i, sånt jag vill ha. Som är jag.
Något annat än plagg inhandlade i gymnasiet eller rent av högstadiet. För nej, det kanske inte är realistskt att tro att jag faktiskt ska komma i de där jeansen jag hade på en tid då min kropp ännu inte fått bevittna vad kurvor heter. På en tid då jag inte hade någon fashion sense what so ever. Inte för att det finns så mycket mer nu, iofs, men jag har ändå blivit en annan på de här åren.
 
Så nu säger jag adjö till de där kilona som letat sig hit utan mitt godkännande, mot mitt bättre vetande. Till att gömma mig och skämmas. Och säger välkommen till den kropp jag vill ha, till ett friskare, starkare liv.
 

It's christmas time, there's no need to be afraid

Dan före dan. Och här sprider sig ro och frid. Kanske syns det inte alltför väl i det här hemmet att det snart är jul, men det räcker. Julbelysningen är uppe i fönstren, lite pynt har funnit sin plats, en vit hyacint blommar i sin kruka på köksbordet, framför adventsljusstaken med ännu ett otänt ljus.
 
Det där med jul har blivit mindre och mindre viktigt för mig för varje år som gått. Åtminstone den delen som innefattar att stressa runt efter paket och ivrigt skriva önskelistor och be tomten om nya prylar. Istället prioriterar jag annat. Som att jag i morse kunde väcka den jullediga sambon klockan 12. Att vi kan slappa i soffan mitt på dagen och kolla på Tarzan. Istället för att hetskoka knäck och knäskura golv. Ränna kors och tvärs i landet för att hälsa på släktingar. Det är det som är det fina med att ha alla de närmaste inom blott fem kilometers radie. Jag skulle nog inte kunna leva på något annat sätt.
 
Igår blev det tacos med mina föräldrar, min syster och hennes barn. I morgon är det uppesittarkväll hos Jonas farmor och farfar med släkten på hans pappas sida. Dit tar det oss inte ens fem minuter att gå. Den mest långväga har förhoppningsvis kommit hem i tågkaoset. Sen firar vi vår jul tillsammans med Jonas familj, och juldagen med min. De sista, små julklapparna virkar jag framför tv:n om kvällarna. Får jag bestämma så är det sådana julklappar som känns bäst att ge bort. Sådana som jag har knåpat ihop själv.
 
Så i jul prioritera jag lugnet. Kvalitetstiden. Som kan bestå av allt ifrån att leka kurragömma, spela kort eller, som nu, att jag och sambon sitter vid varsin dator i varsitt rum. Men ändå tillsammans. Ändå nära.
Han är hemma. Hos mig.
 
Så nu tänder jag ljusen i sovrummet, bär in hyacinten till skrivbordet för att njuta av doften, sätter igång min inspirerande playlist och skriver lite.
 
God Jul, allihop.

Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville men nu skulle jag inte välja dom orden

Framtiden.

Fucking jävla pissord. Typ. För hur ska jag någonsin lyckas komma underfund med vad det ska bli av mig och sedan ha styrka och motivation nog att förverkliga det? När ska jag bli vuxen nog att ha ett riktigt jobb eller gå en riktig utbildning och när ska jag hitta min plats? Jag blir så less på allt det här. På att irra runt och försöka hitta en väg framåt, ett mål att sikta på men aldrig, aldrig lyckas.

Jag avundas dem som vet vad de vill. Som har siktat mot sitt mål sedan de lärde sig gå. Som vet vart de ska och bara kan följa den redan utstakade vägen. Jag har inte ens en liten stig att följa. Ingenting. Och de senaste åren har jag velat bli en miljon olika saker och förkastat varje idé lika många gånger. För jag är inte bra på något och jag vill göra rätt från början och det är så skrämmande att behöva fatta ett sånt beslut.

Om jag bara brann för något. Om jag var riktigt bra på något och hade något att komma med. Om jag kunde säga: jag är grym på att rita cyklar, så jag ska bli cykeldesigner. Typ. Det vore så mycket lättare då. Eller om jag hade en liten röst i mig som sa: Det är det här du vill. Inte bara en stor, jäkla tvivlare som fnyser åt mig och säger: Pöh, tror du verkligen att det där yrket skulle passa dig? Du som är fel på alla sätt och vis, inte klarar du av det där inte. Lägg ner, för fan.

Så jag lägger ner. Ännu en gång. Drar täcket över huvudet och försöker stänga ute tankarna och säger till mig själv att i morgon. I morgon ska jag komma på vad jag vill. Och i morgon blir i övermorgon och nästa vecka och nästa månad och nästa år. Och kvar står jag och blir inte klokare, bara äldre. Och framtiden kommer allt närmare men känns allt längre bort.

Fy för att bli vuxen. Jag hoppar av det tror jag.

När sommaren kommer ska jag visa dig bättre dar

Jag ser ingen framtid. Kanske är det det som är felet. Att jag inte för mitt liv kan se var jag befinner mig om ett år, ett halvår, ens en månad. Att jag inte vågar slå spikar i väggen och hänga upp mitt liv i den här lägenheten, för när ska jag härifrån? När kommer nästa impuls och griper tag i mig, nästa virvelstorm som ska ta mig med mot nya mål och äventyr? Och när de spricker, mina sköra glasfåglar till drömmar, var landar jag då?

Jag trodde en gång att jag visste hur mitt liv skulle bli. Jag hade handfasta drömmar och bröllop och husköp och två-tre barn och ett liv som bara skulle rulla på av sig själv. Där en man skulle komma hem från jobbet och kyssa mig på pannan och rufsa om barnens hår och sedan skulle vi sitta nöjda framför tv:n fram till läggdags och om helgerna skulle vi ha fredagsmys och kanske skulle vi vara något som kallas för lyckliga.

Och nu? Nu är jag 21 år men fast i en femtonårings ännu olösta mysterier och ångesttankar och ångrar mig och ångrar igen. Och jag försöker leva så mycket att jag knappt hinner andas, än mindre sova eller laga middag. För ju mer jag lever desto mindre skrämmande känns den här världen som jag inte alls känner till. En värld där jag för första gången står ensam på taniga ben som redan har skrapsår på knäna.

Men snart är det vår. Och sen blir det sommar. Och efter det kan jag bli vuxen. Men till dess är jag en tjugoettåring med alldeles för stora mängder såpbubblor för min ålder som lyssnar på några av Winnerbäcks mästerverk på repeat.

Som den här.

Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville, men nu skulle jag inte välja dom orden

Och just när livet känns hopplöst och lönlöst så sticker jag upp näsan över täckeskanten och ser mig omkring. Ser passet och flygbiljetterna som väntar på skrivbordet. Ser på sms:en i telefonen. Ser på högen med kläder som jag inte orkat plocka undan för att jag kom hem alldeles för sent efter en kväll med vänner. Ser på flyttkartongerna och de provisoriska lösningarna. Och ler.

Varför går jag här och trycker ner mig flera år i förväg? Varför ser jag inte på allt det fantastiskt spännande och roliga och helt makalösa som händer omkring mig just i detta nu? Alla nya möjligheter och chanser och tillfällen som bara väntar på att fångas.

För jag ska ju till London. Om mindre än två veckor. Det är så sanslöst spännande att jag knappt kan greppa det. Och jag har vänner omkring mig som är de finaste människorna på denna jord och jag är så galet tacksam för att de finns i mitt liv. För jag kanske inte har många vänner, men de jag har är fanimig de absolut bästa man kan tänka sig!

Och när jag kommer hem från London väntar nya äventyr. Även om allt inte är klappat och klart och i lås och bestämt än så tror jag på det här. Jag är inte känd för att vara impulsiv och spontan, men det är när jag tar snabba beslut som de blir som bäst. När magen och hjärtat får bestämma, innan hjärnan hinner säga stopp. Och det löser sig ju. Allting löser sig. På ett eller annat sätt.

Jag ska vara lycklig nu.