It's christmas time, there's no need to be afraid

Dan före dan. Och här sprider sig ro och frid. Kanske syns det inte alltför väl i det här hemmet att det snart är jul, men det räcker. Julbelysningen är uppe i fönstren, lite pynt har funnit sin plats, en vit hyacint blommar i sin kruka på köksbordet, framför adventsljusstaken med ännu ett otänt ljus.
 
Det där med jul har blivit mindre och mindre viktigt för mig för varje år som gått. Åtminstone den delen som innefattar att stressa runt efter paket och ivrigt skriva önskelistor och be tomten om nya prylar. Istället prioriterar jag annat. Som att jag i morse kunde väcka den jullediga sambon klockan 12. Att vi kan slappa i soffan mitt på dagen och kolla på Tarzan. Istället för att hetskoka knäck och knäskura golv. Ränna kors och tvärs i landet för att hälsa på släktingar. Det är det som är det fina med att ha alla de närmaste inom blott fem kilometers radie. Jag skulle nog inte kunna leva på något annat sätt.
 
Igår blev det tacos med mina föräldrar, min syster och hennes barn. I morgon är det uppesittarkväll hos Jonas farmor och farfar med släkten på hans pappas sida. Dit tar det oss inte ens fem minuter att gå. Den mest långväga har förhoppningsvis kommit hem i tågkaoset. Sen firar vi vår jul tillsammans med Jonas familj, och juldagen med min. De sista, små julklapparna virkar jag framför tv:n om kvällarna. Får jag bestämma så är det sådana julklappar som känns bäst att ge bort. Sådana som jag har knåpat ihop själv.
 
Så i jul prioritera jag lugnet. Kvalitetstiden. Som kan bestå av allt ifrån att leka kurragömma, spela kort eller, som nu, att jag och sambon sitter vid varsin dator i varsitt rum. Men ändå tillsammans. Ändå nära.
Han är hemma. Hos mig.
 
Så nu tänder jag ljusen i sovrummet, bär in hyacinten till skrivbordet för att njuta av doften, sätter igång min inspirerande playlist och skriver lite.
 
God Jul, allihop.

Home is wherever I'm with you

Det är nog sant det dom säger. Att home is where the heart is. Hitills i mitt liv har jag bott på fyra platser. Alla har varit mina hem. Platser där jag känt mig trygg, där jag har trivts och mått bra. Alla på sina olika vis. Jag kan inte sätta fingret på vad som gör ett hus eller en lägenhet till ett hem. Vad som får en att längta till den där platsen, att slappna av när man sätter nycklen i låset och dra ett djupt andetag när man stiger över tröskeln. Att känna vad skönt det är att vara hemma. 
 
Officiellt har jag bara bott på den här adressen i drygt en månad. Inofficiellt har jag bott här sen i april. Och här känner jag mig hemma. När jag lämnar bilen på parkeringen och går mellan husen till vår port. Eller när jag bär hem ett par kassar mat ifrån affärn. Gatorna här känns som hemma och det är något visst med att få sätta min nyckel i postfacket och hitta brev adresserade till mig. Sen spelar det ingen roll om det är räkningar eller något spännande paket. Bara det faktum att jag bor här är speciellt. Att det här är mitt hem. Mittpunkten i mitt liv. Hamnen där jag kan vila och komma till ro.
 
Det här har känts som mitt hem långt innan mina möbler och prylar kom hit. Mycket på grund av mannen som jag delar den här lägenheten med. För vore det inte för honom skulle jag ju inte bo här nu. Det skulle nog aldrig ha slagit mig att flytta till den här byn. Men han fick mig att inse att det här kan vara min plats också. Intill honom. Och jag är tacksam för det.
 
Så trots att det regnar utanför fönstret och min fina man jobbar kväll så känns det riktigt bra att vara här. Jag tänder lamporna i fönstren och ljus i vardagsrummet och sovrummet. Kokar en kopp kaffe och kryper upp i soffan eller framför datorn. Virkar något eller läser en tidning eller bok.
 
Home is where the heart is, indeed.

Katalonien

Där befinner jag mig just nu. I Katalonien, I Mas Vilá, en bit utanför Monells, som i sin tur ligger ca 16 mil norr om Barcelona. På skrivarkurs. Bland grönskande berg och kullar, olivträd och slingrande murgröna. I värmen, i solen och i det varma duggregnet. I en minibuss eller på cykel. På konstmuseum eller i en liten stad med gamla stenhus. Med en kaffe i handen eller en bit baguette med olivolja. Till ljudet av en kyrkklocka som ringer på avstånd, eller av syrsorna som spelar så snart det blir mörkt. Simmande i den kalla poolen eller liggande på min säng som är så hög att jag måste skutta upp i den.
 
Vindarna som då och då drar in är ljumma och fyllda av dofter. På avstånd skäller en hund. Mina klasskompisar fyller på vinglasen och skålar och skrattar. På gaveln mognar citrusfrukterna på det enroma trädet. En miljö så olik den höstruggiga jag lämnat hemma i Sverige. Ändå längtar jag hem. Å ena sidan underbart skönt att vara borta så här, se ett helt annat landskap, känna ett helt annat klimat. Å andra sidan är det ju just där jag vill vara, hemma hos han jag älskar. Om några dagar är jag där igen.
 
Men till dess sitter jag i sommarköket, lånar in mig på lägenhetsägarnas nätverk och skriver av mig en stund.

There will come a time, you'll see

Jag är inte tillräcklig. Inte allt jag skulle kunna vara. Jag lever inte mitt liv fullt ut, till hundra procent. Jag snålar och maskar och säger imorgon och sen och kanske och om ifall att. Jag håller mig tillbaka. Drar mig undan. Och tänker nej, inte kan väl jag, inte är väl jag bra nog, inte förtjänar väl jag det, så kan man inte göra. För det är enklare att dra upp täcket till hakan och strunta i att stiga upp och inte låsa upp dörren.
 
I min drömvärld lever jag som jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Jag skapar och känner och skrattar och lever. Jag är en del av någonting mer. I ett hus på landet. I en lägenhet i stan. Mitt i en händelse. Mitt i ett nu.

Berätta för mig om det är sant att din hud är doppad i honung

Fina känslor:Att somna bredvid den man älskar.Att förvandla ett diskberg till en tom och ren diskbänk.Att äntligen komna vidare med en text som varit tvärfast i hur många månader som helst. Att dricka vin och spela spel med svärföräldrarna.Att kramas och busa med syskonbarnen.Att sjunga med i en sång där man kan varje liten skiftning i rösten eller ton från pianot. Att sätta sig i bilen och köra precis dit man vill.Att rota bland skräp på en loppis och hitta ett fynd.Att dricka oboy och äta pepparkakor i sängen klockan tre en lördagsnatt.Att höra samman med någon.Att leva. Att skratta. Att älska.

I will hold on as long as you like


 
Så vad händer i mitt liv? Tja, när jag är hemma tar jag sovmorgon alldeles för länge, dricker kaffe, pluggar och skriver om den andan faller på, annars ser jag på tv eller spelar tv-spel. På helgerna händer det att jag får frukost på sängen (som i dag) eller att vi hälsar på våra familjer för att fika, äta middag eller bara umgås.
 
Mitt i allt detta så flyttar jag (sorgligt nog får den gröna fåtöljen inte flytta med mig hit) och inreder i mitt nya hem som blir så fint, så fint. Jag försöker även hinna med att pyssla lite, så som att klä in mitt halvtrasiga headset med plastpärlor eller virka mormorsrutor. Så himla mycket bloggande blir det väl inte, men det går ju att följa mig på Instagram (Walkonred), där jag väl inte heller är så grymt aktiv.

Det var nog allt för mig just nu. Kanske fortsätter jag spela lite tv-spel denna latlördag, eller så fållar jag upp de nya gardinerna som ska hänga i vardagsrummet. Vi får se.

Lover of the light

Jag börjar finna ro. Flytten är inne på sin slutspurt, mina möbler har fått flytta in i vår lägenhet och vi har besökt Ikea och inhandlat sånt där smått och gott som behövdes. Vårt sovrum är så mysigt så jag kan inte låta bli att kika in här varje gång jag går förbi. Mitt skrivbord har hittat sin plats och det är så skönt att ha en riktigt arbetsplats och slippa sitta i mitt hörn av soffan med datorn i knät. Hösten lägger sig till ro utanför och just idag är det en sån där strålande vacker dag och det gör mig glad.
 
Livet faller på plats just nu. Sen vet jag att det kommer dra förbi dagarn när det känns som om någon ryckt undan grunden under mina fötter, men jag vet också att de där dagarna går över. Jag börjar liksom vänja mig vid den där spiralen nu. Och under tiden tar jag tillvara på de där fina dagarna så mycket som jag bara kan. Drar på mig en klänning och strumpbyxor och knähöga raggsockor och sippar kaffe och bara njuter av de där små sakerna.
 
Men bäst av allt är nog att jag är kär. Kär i den bästa mannen på jorden.
 
(Och att Mumford & Sons nya skiva är här. Efterlängtat!)

Jag har letat efter ro för min skakande hand. Efter dig, efter dig, efter dig.

Nu är det gjort. Min lägenhet är uppsagd från och med i måndags, så nu är det oficiellt och på gång. Jag flyttar in med Jonas. Och det känns så himla bra! Livet är liksom inte helt och fullt om jag inte får vara där han är. Visst känns det lite vemodigt att lämna min fina lägenhet som jag knappt har bott i, men jag vet ju att jag gör det för något bättre.
 
Så nu hoppas jag på att hitta en hyresgäst som vill ta över min fina etta så fort som möjligt. Ju förr desto bättre för min del.
 
Men tills dess bor jag nog där under skoldagarna. Bara för att.
Och idag längtar jag hem min fina pojk lite extra mycket för idag är det fredag så då får jag pussa på honom hela, långa helgen sen.
 
Annars om dagarna spelar jag gitarr och läser böcker och diskar och tittar på tv och tar sovmorgon. Jag kan inte klaga på livet, alltså.

Bara i dig, har min själ sin ro

Tillfreds. Just vad jag är med livet just nu. Och det känns så jädra gött att få smaka lite av den sidan också. Livet är så fint att jag nästan blir mörkrädd. Jag är så enormt tacksam för att lilla jag begåvats med så mycket glädje och kärlek och finhet i mitt liv. Det är den känslan jag måste påminna mig själv om de dagar när livet känns allt annat än roligt och glatt.
 
Så just nu ger jag blanka fan i att det regnar utanför fönstret för jag ska snart krypa ner i sängen hos han som jag är sådär pirrigt kär i. I morgon återvänder jag till min lägehet för några dagar, för på tisdag börjar skolan. Efterlängtat. Även om det känns trist att vara borta ifrån Jonas.
 
Och det gör inte så himla mycket att sommaren nu bleknar bort mer och mer, för jag ser fram emot en helt fantastisk höst. Full av pyssel, tända ljus, sällskapsspel, filmer, vinglas, skrivande och annat trevligt.
 
 
Fler dagar som den här tack, med ett hjärta som svämmar över av värme och kärlek och som inte tyngs ner av ett mörker som egentligen inte borde finnas.
 
Puss
 

If only I had an enemy bigger than my apathy I could have won

Jag väntar. På en framtid som snart ska komma. Väntar. Grubblar. Och hur ska det gå och hur ska det bli och vad är rätt och kommer jag någonsin våga lita på vad jag vill och vad jag känner? Och det gör ont inuti och det gör ont utanpå och där mitt emellan. Och jag vet inte om smärtan är på riktigt eller bara en illusion men jag önskar att en doktor ska ge mig ett piller och säga: Här, allt blir bra nu.
 
Men på riktigt så vet jag att så inte är fallet. Saker och ting blir inte bara bra. För vore det så så vore det ingen mening. Det är kampen som är meningen. Lidandet på vägen till nåt bra.
 
Och här har det gått dagar med täcket över huvudet och knäna till hakan och jag har räknat ränderna på tapeten och letat mönster i sofftyget och förbannat min kropp och min själ för att den gör såhär mot mig. För att allt gör så ont. Även den lättaste smekning och de finaste orden gör ont. Men vad värre är när mitt onda gör ont i andra.
 
Och sen på en minut så hittar jag den där livsginstan som jag trodde var tappad för alltid. Och han står ut och han skrattar för att jag skrattar igen. Och jag tänker: Aldrig mer. Aldrig mer låta det bli sådär svart igen.
Men jag vet att det kommer hända igen. Jag kommer falla igen och inte veta varför och sedan långsamt ta mig upp. För det är så det fungerar. Vi faller för att kunna resa oss igen.
 
Så jag fortsätter vänta. På i morgon och nästa vecka och bättre dar. På ett mindre värkande hjärta och en helare själ och en kropp som inte ständigt värker. Medan de fina dagarna här och nu bara får passera.
Dumma mig.
 
Jag ska skärpa mig. Jag lovar. Någon gång när jag har nått den där toppen och mörkret inuti har skingrat sig.
 
Men till dess så väntar jag.
 
There will come a time, you'll se, with no more tears
And love will not break your bones, but dismiss your fears
Get over your hill and see, what we'll find there
With grace in your heart and flowers in your hair

She's the kind of girl

Ett livstecken.
 
Hej. Livet flyter på. Jag och babe firar semester/sommarlov tillsammans. Helgen och början på veckan tillbringades i en stuga i regn, regn och lite mera regn. Men det var mysigt ändå med alla vuxna och barn. Blev massa god mat och en hel del sällskapsspelsspelande (hah, långt ord).
 
Det halvtaskiga vädret har ju tyvärr hållit i sig så det har inte blivit så mycket speciellt gjort sedan vi kom hem heller. Vi tittar på film eller spelar dator-/tv-spel och käkar fruktsallad. Och igår var jag på Erikshjälpen och fyndade en fåtölj till min lägenhet. En såndär härligt fulsnygg retrofåtölj med grönrandigt tyg.
 
Snygg va? :)

När sommaren kommer

De senaste två dagarna har varit helt oförskämt bra. Har tillbringat i stort sett hela dagarna på en altan eller ute i solen, tillsammans med mamma, pappa, syskonen och syskonbarnen. Det är såhär sommaren ska vara. Lata dagar i skuggan, lek och bus med världens härligaste ungar, god sommarmat och tid att fylla på med energi som precis var på väg att gå förlorad helt. De senaste dagarna har jag gett mig själv tid att stanna upp, tänka och känna efter. Och sedan fattat beslut som just jag mår bra av. Och det känns. Jag mår så mycket bättre nu än för bara några dagar sedan. Det går i perioder det där, men jag måste lyssna på min kropp och mitt hjärta. Det blir bäst då.
 
Det enda som har saknats de här två, lata dagarna är han den där fina som just nu är på festival. Men snart kommer han hem till mig igen. Och sen har vi fyra, härliga semesterveckor att se fram emot tillsammans. Oj, vad det ska bli härligt.
 
Och i morgon stundar dop för det minsta tillskottet i släkten. Håller tummarna för fint väder. Kanske är det dags att klappa ihop datorn och unna mig lite skönhetssömn inför morgondagen. Jag tror det.
God natt.

Peace & Love

Peace & Love med älskling igår. Legendary. Mumford & sons var värt varenda krona, för herregud vad bra de var. Vill se dem igen och igen och igen. Regina Spektor var också bra, men det blir långt ifrån lika mycket show när det bara är en tjej vid ett piano. Plus att hon körde så många nya låtar så det var inte många jag kunde. Kikade en stund på Eldkvarn i regnet, plus några band som Jonas ville se. Avslutade kvällen med att se två-tre låtar med Veronica Maggio, men hon sjöng bara lugna/deppiga låtar så vi bestämde oss för att åka hem istället. Med fyra burkar Red Bull och en godispåse plus Spotify gick hemresan fint, och vi var hemma i byn strax efter klockan tre.
Hade dock velat komma hem med en Mumford & Sons t-shirt, men de sålde inga, så det var synd. Fick bli en P&L tygkasse som minne istället.

You and me babe, how about it?

Blir sega förmiddagar nu när det jobbas eftermiddagsskift till tolv om nätterna. Och fötterna är trötta och ömma när man kommer hem så de vill helst inte lämna sängen. Men nu måste jag väl släpa mig upp och laga mat snart om det ska bli något gjort idag. Håller tummarna för fint väder i helgen så att vi kan åka till Jonas stuga och fira midsommar. Och hade jag orken så skulle jag ha gått ut och gått ett varv runt vågen nu, men träningsskorna är hos Jonas och mina fötter är trötta redan som det är, så får bli lite annan hemmaträning istället.
 
Och från och med idag ska jag må bra. Får väl se hur länge det håller i sig.

Har du kommit nånstans, har du sumpat din sista chans, är du framme nu?

Har du valt en väg att gå och ett mål att sikta på, är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Winnerbäcks Söndag 13.3.99 är så himla mycket mitt liv just nu. Och här går tankarna mellan att bli allt ifrån tolk till apotekstekniker men nej, ingenting känns rätt. Jag får psykbryt, vad ska jag bli egentligen? Usch och fy och blä.

Tills jag har listat ut det sommarjobbar jag på fabriken och siktar in mig mot skola i höst och en Spanienresa i oktober. Och håller tummarna för att jag någonstans på vägen ska lyckas bli vuxen och ansvarsfull och vilja bli något.

Eller så är det helt enkelt så att det inte finns någon utbildning som passar just för mig. Kanske får uppfinna min egen. Tål att tänkas på...

Och allting är nästan perfekt

Livet pendlar som vanligt mellan hopp och förtvivlan men mest av allt är det kärlek som spränger i mitt bröst. Spenderade en hel, lång lördag i sällskap av syskonbarnen och då kan livet inte vara annat än fint. Och dessförrinnan firades det att Jonas bror tagit studenten så det har blivit en del kalasande de senaste dagarna. Så är vardagen här igen och jag sover alldeles för länge i en alldeles för skön säng och är allmänt seg och ur form. Jag vet inte vad det är med mig. Orkeslös och inspirationslös till tusen. Men det kanske vänder.

Och kanske försvinner jag iväg utomlands om inte alltför länge på en drömsemester som jag önskat mig sedan jag var riktigt, riktigt liten. Det vore väl något det.

När sommaren kommer ska jag visa dig bättre dar

Och vips så blev det sommar över en natt. Och livet är sällan så svart och hopplöst som man tror fastän jag har för mycket tankar och känslor i en för trång kropp. Men jag har någon att skratta med och någon att gråta med och en balkongdörr som står öppen mot natten och timmar som får gå som de vill. Och det löser sig. Det måste lösa sig, även för mig.

Kanske ska den här sommaren bara få bli just en sommar. Utan jobb och måsten. Jag har jobbat varje sommar sedan jag var sexton. Kanske ska jag unna mig själv ett sista sommarlov. Sen ska jag bli vuxen. Sen ska jag lära mig hur man gör.

Men som det är nu så delar jag hjärtat i två och pendlar där emellan. Mellan mitt ena och mitt andra hem. Mellan en säng där vi får sova två och en säng där jag får sova själv. Och så studsar jag studsmatta med den lilla människan som ligger mig varmast om hjärtat och går barfota med henne i gräset. För just så gör man för att vara lycklig.

Det kallas tvivel, det där som stör

Och precis när hoppet om framtiden och tron på livet börjar återvända så ska mattan ryckas bort under fötterna igen. Åh, jag blir så less. Och det är flera, långa månader till augusti och skolstart och jag som trodde att jag skulle kunna få njuta av tiden fram till dess. Men nej. Här ska man våndas och tryckas ner i skorna ytterligare. Som om inte hälfte vore nog. Åh, dessa myndigheter som utger sig för att vara till hjälp men bara sätter käppar i hjulet för en precis hela tiden. Jag orkar inte. Jag har ju min plan, men det skiter väl de i. För jag är en siffra i en statistik som desperat måste försöka peka lite mindre neråt, och att man är en individ med egna tankar, hopp och drömmar det skiter de fullständigt i.

Och jag är så arg och ledsen och upprörd att jag inte vet var jag ska ta vägen, men det här orkar jag inte med.

Det är vår för Hjärter dam

Jag kan inte fatta hur fort dagarna kutar fram just nu. Halva maj har redan gått och jag har hunnit med att fira två födelsedagar, Åzzies och Edvins. Så nu är det bara Jonas kvar att fira till helgen. Och så står det inte på så är det juni. Kära min värld...

Kan iofs vara så att tiden går så fort för att jag sover bort alldeles för stor del av tiden. Igår somnade jag vid tv:n vid halv fem och vaknade inte förrän klockan åtta. Skyller det på att jag var tvungen att leta mig ur sängen vid sex på morgonen för att vara redo när sotaren kom. Det innebar även att jag kom iväg och lämnade in min skolansökan, så nu har jag gjort mitt för att säkra min framtid till hösten. Håller tummarna för att jag kommer in.

Sedan tv:n och mitt ps3 kom in i mitt liv så ägnas dagarna mest åt att spela Skyrim. Awesome spel.

Och min stora dator är knäpp, FYI. Ska försöka skicka iväg den på rehab för tredje gången. Whis me luck.

Men ingen har lust

Varför vill jag ingenting för? Varför känns ingenting roligt eller spännande eller värt att ta sig för? Varför har jag inte ens tålamod och lust nog att titta på en hel film? Jag blir så less på denna ständiga rastlöshet. Detta ständiga "Jag vill vara där jag inte är men när jag väl är där längtar jag tillbaka till platsen jag var på innan". Jag har alla möjligheter att göra precis vad jag vill, men jag har ingen lust. Inte för någonting. Jag har inga intressen, ingen passion. Bara en ständig klåda i kroppen och en oro som tvingar mig att flänga fram mellan tusen olika oavslutade saker.

Jag behöver en fast punkt och ett lugn. Få ro i kroppen. Vem vet när jag sist hade det. För såhär kan man inte leva. I ett ständigt på väg. Aldrig våga slå rot. Alltid jaga vidare framåt framåt framåt. Men aldrig komma dit. Och här går bra dagar och dåliga dagar och dagar som bara är dagar och mitt i allt detta står jag stilla och ser på medan jorden snurrar vidare och själv har jag inte rört mig ens en milimeter. Springer bara på stället. Kan inte gå framåt, inte gå tillbaka. Vill vidare. Och det är ord och det är känslor och tankar och drömmar och storslagna planer som vissnar på två sekunder när tvivlet river isär dem.

Om jag bara var något. Om jag bara visste vem jag är. Vad jag vill. Om jag kunde se en framtid och en väg som leder dit. Eller om jag bara kunde vara nöjd i nuet. Jag står någonstans mitt emellan. Vill bort från nuet, men inte framåt.


Ja, jag är totalt knäpp i huvudet och allt det här är bara ord som fick komma av sig själva precis som de ville. Om några timmar är de också meningslösa.

Tidigare inlägg Nyare inlägg