Det kallas tvivel, det där som stör

Och precis när hoppet om framtiden och tron på livet börjar återvända så ska mattan ryckas bort under fötterna igen. Åh, jag blir så less. Och det är flera, långa månader till augusti och skolstart och jag som trodde att jag skulle kunna få njuta av tiden fram till dess. Men nej. Här ska man våndas och tryckas ner i skorna ytterligare. Som om inte hälfte vore nog. Åh, dessa myndigheter som utger sig för att vara till hjälp men bara sätter käppar i hjulet för en precis hela tiden. Jag orkar inte. Jag har ju min plan, men det skiter väl de i. För jag är en siffra i en statistik som desperat måste försöka peka lite mindre neråt, och att man är en individ med egna tankar, hopp och drömmar det skiter de fullständigt i.

Och jag är så arg och ledsen och upprörd att jag inte vet var jag ska ta vägen, men det här orkar jag inte med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback