När sommaren kommer ska jag visa dig bättre dar

Jag ser ingen framtid. Kanske är det det som är felet. Att jag inte för mitt liv kan se var jag befinner mig om ett år, ett halvår, ens en månad. Att jag inte vågar slå spikar i väggen och hänga upp mitt liv i den här lägenheten, för när ska jag härifrån? När kommer nästa impuls och griper tag i mig, nästa virvelstorm som ska ta mig med mot nya mål och äventyr? Och när de spricker, mina sköra glasfåglar till drömmar, var landar jag då?

Jag trodde en gång att jag visste hur mitt liv skulle bli. Jag hade handfasta drömmar och bröllop och husköp och två-tre barn och ett liv som bara skulle rulla på av sig själv. Där en man skulle komma hem från jobbet och kyssa mig på pannan och rufsa om barnens hår och sedan skulle vi sitta nöjda framför tv:n fram till läggdags och om helgerna skulle vi ha fredagsmys och kanske skulle vi vara något som kallas för lyckliga.

Och nu? Nu är jag 21 år men fast i en femtonårings ännu olösta mysterier och ångesttankar och ångrar mig och ångrar igen. Och jag försöker leva så mycket att jag knappt hinner andas, än mindre sova eller laga middag. För ju mer jag lever desto mindre skrämmande känns den här världen som jag inte alls känner till. En värld där jag för första gången står ensam på taniga ben som redan har skrapsår på knäna.

Men snart är det vår. Och sen blir det sommar. Och efter det kan jag bli vuxen. Men till dess är jag en tjugoettåring med alldeles för stora mängder såpbubblor för min ålder som lyssnar på några av Winnerbäcks mästerverk på repeat.

Som den här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback