Tacksamhet

Jag är tacksam.

Tacksam för mitt liv. För utmaningarna och lyckostunder. Tacksam för att jag har råd att andas. Att jag kan andas.

Jag är tacksam för de finaste vännerna i världen. För människor som sprider lycka och glädje.

Jag är tacksam för min familj. För att jag får ha dem så nära att jag kan träffa dem varje dag om jag så vill.

Jag är tacksam för min tro. För det som har lett mig hit. För att jag, när allt annat faller, alltid har en famn att vara liten i. För att jag vet att någon alltid har svaren när det enda jag har är frågor.

Jag är tacksam för kampen. För ett liv som inte är smärtfritt. För dagarna då jag vill förbanna hela världen.

Jag är tacksam för lyckan. För glädjen som jag lärt mig att se i världen. För skratten som får det att värka i magen. För den pirrande känslan i kroppen och hjärtat som svämmar över av värme.

Jag är tacksam för kunskapen. För erfarenheterna. För misstagen och lärdomarna. För att jag kan skapa klädesplagg med virknål och garn eller musik med en gitarr eller ord med penna och papper.

Jag är tacksam för förvirringen. För att inte veta något om morgondagen. För överraskningarna. För spänningen.

Jag är tacksam för varje dag jag får vakna till och för varje kväll jag får gå till sängs. För varje gång solen höjer sig över mitt huvudet och sänker sig inför mina ögon. För varje andetag, för varje hjärtslag.

För livet.


Men den vackraste stunden i livet var den när du kom

Har det oförskämt bra just nu. Mycket mer än så har jag nog inte att säga. Mer än att livet är fint, och jag älskar att leva. Fin känsla.

Om vi förlorar varandra här i vimlet så minns att jag står bakom dig

Det här blev en ganska produktiv dag, tro't eller ej. Visst, jag kom ur sängen först kring elva, men sedan dess har jag hunnit med att göra toast, virka ett nytt mobilfodral, spela en massa gitarr och nu senast hade jag mor och far på besök. Och som alltid så händer saker med en rasande fart så fort de kliver över tröskeln.

Pappa hann med att byta kontakt på, och sätta upp, min kökslampa, samt att dra en sladd till micron via ett skåp, sätta upp båda mina stringhyllor, hänga upp en spegel i hallen och montera två spottar på hyllan över mitt skrivbord. Så nu har jag finfin belysning både vid datorn och över köksbordet och två, vackra hyllor som väntar på att fyllas med fina grejer. Mamma passade även på att hjälpa mig rensa avloppet i duschen, även det välbehövligt. Och när de åkte tog de med sig vinterkläder som ska läggas undan (för nu bestämmer jag att det är vår) samt tvätt. Kalla mig bortskämd eller vad som, men mina föräldrar är så braiga så det finns inte.

Nu ska här spelas lite mer gitarr eller kanske ses en film, eller så ringer jag Åzzie och pratar bort några timmar. Det brukar inte vara några problem.

They say the future's out to get you

Jag har framtidstro idag. Kanske ska jag inte ropa hej för det, men det känns lovande i alla fall. Det finns en värld där utanför fönstret som jag kanske kan lära mig att bli en del av trots allt. Tids nog. Jag vet att jag ännu har många drömmar att fånga och förkasta innan det här är färdigt, men just idag känns det ändå som om allting kommer att ordna sig så småning om. Det måste ju det.

När sommaren kommer ska jag visa dig bättre dar

Jag ser ingen framtid. Kanske är det det som är felet. Att jag inte för mitt liv kan se var jag befinner mig om ett år, ett halvår, ens en månad. Att jag inte vågar slå spikar i väggen och hänga upp mitt liv i den här lägenheten, för när ska jag härifrån? När kommer nästa impuls och griper tag i mig, nästa virvelstorm som ska ta mig med mot nya mål och äventyr? Och när de spricker, mina sköra glasfåglar till drömmar, var landar jag då?

Jag trodde en gång att jag visste hur mitt liv skulle bli. Jag hade handfasta drömmar och bröllop och husköp och två-tre barn och ett liv som bara skulle rulla på av sig själv. Där en man skulle komma hem från jobbet och kyssa mig på pannan och rufsa om barnens hår och sedan skulle vi sitta nöjda framför tv:n fram till läggdags och om helgerna skulle vi ha fredagsmys och kanske skulle vi vara något som kallas för lyckliga.

Och nu? Nu är jag 21 år men fast i en femtonårings ännu olösta mysterier och ångesttankar och ångrar mig och ångrar igen. Och jag försöker leva så mycket att jag knappt hinner andas, än mindre sova eller laga middag. För ju mer jag lever desto mindre skrämmande känns den här världen som jag inte alls känner till. En värld där jag för första gången står ensam på taniga ben som redan har skrapsår på knäna.

Men snart är det vår. Och sen blir det sommar. Och efter det kan jag bli vuxen. Men till dess är jag en tjugoettåring med alldeles för stora mängder såpbubblor för min ålder som lyssnar på några av Winnerbäcks mästerverk på repeat.

Som den här.

Men hon kan vara nog så svår att se

Och helt plötsligt ramlade dagarna bara på och vips så var det fredag. Hur hände det här?

Det kan möjligen bero på allt trevligt sällskap jag lyckats få till dessa dagar. Fika på stan, fika hemma, fotbollstittande, nattklubbsdansande, telefonpratande och tvätthjälpande. Livet kan inte kännas annat än skitbra när man har sådana härliga människor omkring sig.

Denna förmiddag ägnades åt tråkgöra i form av bråkande och bökande med A-kassapapper. Nu hoppas jag att det här går igenom så jag slipper krångla nå mer. Sen fick jag ju Tilde-och-Gustavmys på köpet, så det var ju inte fel. Sen hade jag två möjliga träffar på stan men båda hann försvinna åt varsitt håll innan jag och Uffe hunnit ända dit, men så kan det vara. Inväntar nu en Åsa som ska komma hit och luncha, sedan får vi se vad kvällen erbjuder. Klockan går ju så fruktansvärt fort när man inte lyckas komma ur sängen förrän tolv om dagarna. Kompenserar det med att komma i säng runt två-tre istället.
För så kan man också leva.


(Och så har jag återupptäckt Det vackraste världen har sett med Winnerbäck. Men den finns inte på Spotify, så ni får hålla till godo med rubrikraden.)

I'm treading on my tippy toes, my tippy toes

Dagens lista

Aktivitet: Arbetsförmedlingen
Klädsel: Skjorta och jeans
Musik: Worried About Ray - The Hoosiers
Mat: Kyckling, ris och currysås
Goda gärning: Försöka lära ut hur man inhandlar dammsugarpåsar, därefter låna ut min egen dammsugare då inhandlingen misslyckades.


Och också. Jag har klippt mig. Mycket! Hade nog aldrig gjort något såhär drastiskt om det inte varit för att jag fick en tid på en gång. Och jag är riktigt nöjd. Åtminstone sett framifrån. Nacken är jag lite tveksam till än, men nu är det som det är. Skönt med en förändring dock.

Have you lost your mind or has he taken all of yours too?

Jag har noll koll på veckor och dagar just nu, allt bara glider in i varandra. Lördag eller Måndag, spelar ingen större roll när man inte har något som behöver göras eller några tider att passa. Samtidigt som det är riktigt skönt att bara kunna glida runt och göra vad som faller mig in så börjar jag bli less. Jag vill ut. Det har varit så fint väder hela veckan men jag har legat däckad under förkylningen som fortfarande inte vill släppa taget om mig. Just nu har jag så mycket lock för örat att jag känner mig halvt döv, till exempel. Trååååkigt!

Den här veckan har jag åtminstone lite planerat. Jag ska besöka arbetsförmedlingen på tisdag, och om jag får för dem så åker jag nog till Arlanda på torsdag på en informationsträff om arbeten på flygplatsen. Skulle inte vara helt fel att jobba där, men jag vill ju inte flytta härifrån heller. Nåja, sådana planer ligger långt in i framtiden i vilket fall som helst.

Nu ska jag hitta någon som kan förbarma sig över mig så att jag kommer ut ur lägenheten nån gång.

Baby, baby, dry you're eye. And tell the girls I'm back in town.

Idag bestämde jag mig för att jag inte har lust att vara sjuk längre. Så jag kravlade mig ur sängen, duschade och tog Uffe över till Åzzie för att luncha med henne på Max. Ignorerade locket i öronen, snoret i näsan och kråkrösten och hade himla trevligt. Sedan for jag hem, hoppade i långkalsonger och fleecetröja och åkte på mitt livs första bandymatch. Bollnäs - Broberg. Och med Söderhamnsblod i ådrora måste jag hålla på Broberg. Tyvärr gick de inte segrande ur matchen, men det var roligt ändå. Mycket bättre än att ligga hemma och snora i alla fall.

Efter det fick jag tina mina fötter i en skurhink med varmt vatten. Man tager vad man haver, liksom.

Nu är klockan elva. Jag skulle ju kunna gå och lägga mig, bryta trenden med att komma i säng efter tre. Eller så kan jag vara vaken ett par timmar till. Sånt som märks.