Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville men nu skulle jag inte välja dom orden

Framtiden.

Fucking jävla pissord. Typ. För hur ska jag någonsin lyckas komma underfund med vad det ska bli av mig och sedan ha styrka och motivation nog att förverkliga det? När ska jag bli vuxen nog att ha ett riktigt jobb eller gå en riktig utbildning och när ska jag hitta min plats? Jag blir så less på allt det här. På att irra runt och försöka hitta en väg framåt, ett mål att sikta på men aldrig, aldrig lyckas.

Jag avundas dem som vet vad de vill. Som har siktat mot sitt mål sedan de lärde sig gå. Som vet vart de ska och bara kan följa den redan utstakade vägen. Jag har inte ens en liten stig att följa. Ingenting. Och de senaste åren har jag velat bli en miljon olika saker och förkastat varje idé lika många gånger. För jag är inte bra på något och jag vill göra rätt från början och det är så skrämmande att behöva fatta ett sånt beslut.

Om jag bara brann för något. Om jag var riktigt bra på något och hade något att komma med. Om jag kunde säga: jag är grym på att rita cyklar, så jag ska bli cykeldesigner. Typ. Det vore så mycket lättare då. Eller om jag hade en liten röst i mig som sa: Det är det här du vill. Inte bara en stor, jäkla tvivlare som fnyser åt mig och säger: Pöh, tror du verkligen att det där yrket skulle passa dig? Du som är fel på alla sätt och vis, inte klarar du av det där inte. Lägg ner, för fan.

Så jag lägger ner. Ännu en gång. Drar täcket över huvudet och försöker stänga ute tankarna och säger till mig själv att i morgon. I morgon ska jag komma på vad jag vill. Och i morgon blir i övermorgon och nästa vecka och nästa månad och nästa år. Och kvar står jag och blir inte klokare, bara äldre. Och framtiden kommer allt närmare men känns allt längre bort.

Fy för att bli vuxen. Jag hoppar av det tror jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback