Peace & Love

Peace & Love med älskling igår. Legendary. Mumford & sons var värt varenda krona, för herregud vad bra de var. Vill se dem igen och igen och igen. Regina Spektor var också bra, men det blir långt ifrån lika mycket show när det bara är en tjej vid ett piano. Plus att hon körde så många nya låtar så det var inte många jag kunde. Kikade en stund på Eldkvarn i regnet, plus några band som Jonas ville se. Avslutade kvällen med att se två-tre låtar med Veronica Maggio, men hon sjöng bara lugna/deppiga låtar så vi bestämde oss för att åka hem istället. Med fyra burkar Red Bull och en godispåse plus Spotify gick hemresan fint, och vi var hemma i byn strax efter klockan tre.
Hade dock velat komma hem med en Mumford & Sons t-shirt, men de sålde inga, så det var synd. Fick bli en P&L tygkasse som minne istället.

You and me babe, how about it?

Blir sega förmiddagar nu när det jobbas eftermiddagsskift till tolv om nätterna. Och fötterna är trötta och ömma när man kommer hem så de vill helst inte lämna sängen. Men nu måste jag väl släpa mig upp och laga mat snart om det ska bli något gjort idag. Håller tummarna för fint väder i helgen så att vi kan åka till Jonas stuga och fira midsommar. Och hade jag orken så skulle jag ha gått ut och gått ett varv runt vågen nu, men träningsskorna är hos Jonas och mina fötter är trötta redan som det är, så får bli lite annan hemmaträning istället.
 
Och från och med idag ska jag må bra. Får väl se hur länge det håller i sig.

Har du kommit nånstans, har du sumpat din sista chans, är du framme nu?

Har du valt en väg att gå och ett mål att sikta på, är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Winnerbäcks Söndag 13.3.99 är så himla mycket mitt liv just nu. Och här går tankarna mellan att bli allt ifrån tolk till apotekstekniker men nej, ingenting känns rätt. Jag får psykbryt, vad ska jag bli egentligen? Usch och fy och blä.

Tills jag har listat ut det sommarjobbar jag på fabriken och siktar in mig mot skola i höst och en Spanienresa i oktober. Och håller tummarna för att jag någonstans på vägen ska lyckas bli vuxen och ansvarsfull och vilja bli något.

Eller så är det helt enkelt så att det inte finns någon utbildning som passar just för mig. Kanske får uppfinna min egen. Tål att tänkas på...

Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville men nu skulle jag inte välja dom orden

Framtiden.

Fucking jävla pissord. Typ. För hur ska jag någonsin lyckas komma underfund med vad det ska bli av mig och sedan ha styrka och motivation nog att förverkliga det? När ska jag bli vuxen nog att ha ett riktigt jobb eller gå en riktig utbildning och när ska jag hitta min plats? Jag blir så less på allt det här. På att irra runt och försöka hitta en väg framåt, ett mål att sikta på men aldrig, aldrig lyckas.

Jag avundas dem som vet vad de vill. Som har siktat mot sitt mål sedan de lärde sig gå. Som vet vart de ska och bara kan följa den redan utstakade vägen. Jag har inte ens en liten stig att följa. Ingenting. Och de senaste åren har jag velat bli en miljon olika saker och förkastat varje idé lika många gånger. För jag är inte bra på något och jag vill göra rätt från början och det är så skrämmande att behöva fatta ett sånt beslut.

Om jag bara brann för något. Om jag var riktigt bra på något och hade något att komma med. Om jag kunde säga: jag är grym på att rita cyklar, så jag ska bli cykeldesigner. Typ. Det vore så mycket lättare då. Eller om jag hade en liten röst i mig som sa: Det är det här du vill. Inte bara en stor, jäkla tvivlare som fnyser åt mig och säger: Pöh, tror du verkligen att det där yrket skulle passa dig? Du som är fel på alla sätt och vis, inte klarar du av det där inte. Lägg ner, för fan.

Så jag lägger ner. Ännu en gång. Drar täcket över huvudet och försöker stänga ute tankarna och säger till mig själv att i morgon. I morgon ska jag komma på vad jag vill. Och i morgon blir i övermorgon och nästa vecka och nästa månad och nästa år. Och kvar står jag och blir inte klokare, bara äldre. Och framtiden kommer allt närmare men känns allt längre bort.

Fy för att bli vuxen. Jag hoppar av det tror jag.

Och allting är nästan perfekt

Livet pendlar som vanligt mellan hopp och förtvivlan men mest av allt är det kärlek som spränger i mitt bröst. Spenderade en hel, lång lördag i sällskap av syskonbarnen och då kan livet inte vara annat än fint. Och dessförrinnan firades det att Jonas bror tagit studenten så det har blivit en del kalasande de senaste dagarna. Så är vardagen här igen och jag sover alldeles för länge i en alldeles för skön säng och är allmänt seg och ur form. Jag vet inte vad det är med mig. Orkeslös och inspirationslös till tusen. Men det kanske vänder.

Och kanske försvinner jag iväg utomlands om inte alltför länge på en drömsemester som jag önskat mig sedan jag var riktigt, riktigt liten. Det vore väl något det.