Och ingen jävel når mig nånsin mera

Torsdagen var jobbig. Alldeles för många tankar i ett alldeles för trångt huvud. Så jag grät en skvätt, förbannade livet och beklagade mig lite för en nära vän.

Sedan tog jag tag i mig själv. Och en timme senare var rummet städat, saker på plats och flyttkartonger undanstökade. Och när kaoset utanför försvann blev det lättare att hantera det inuti. Och nu gror nya hopp och tankar. Sköra som glasfåglar, men fyllda med förväntan och tro på livet.

Det ordnar sig det här med. Tids nog.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback