Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg

One of does days. Jag visste det. Att det var på väg att dippa. Det gick för bra på nåt sätt. Som alltid. Det kommer alltid till en viss gräns, sedan måste det vända. Sedan gör sig livet påmint. Crap.

Men jag tog mig ur sängen. Närmare halv två, men ändå. Det gick. Den här gången också. Det gör alltid det. Till slut. På ett eller annat sätt.

Jag tror på i morgon. Att det får bli en dag då min kropp inte skriker åt mig att det är fel på mig. För jag vet, jag vet. Att under allting, innerst inne, är det fortfarande fel på mig. Har det alltid varit fel på mig och kommer det alltid vara fel på mig. Men jag lyckas glömma det ibland, och då känns livet bra. Så i morgon ska vara en sån dag. En glömsk dag. Jag vill ha fler sådana på mitt konto, färre dagara då jag minns. För innerst inne vet jag alltid. Alltid.

Men jag gläds åt att jag har internet. På riktigt nu. Och att mina vänner är så fasansfullt fina att det nästan gör ont. Vad har jag gjort för att förtjäna dessa fina människor i mitt liv? Något mirakulöst måtte det ha varit.

Så, nu ska jag ge mig. Ikväll ska jag komma i säng innan det har blivit i morgon. Promise.

Kommentarer
sandra säger:

I dont belive you.. sova innan morgondagen? ne...

2012-02-24 | 16:24:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback