It's christmas time, there's no need to be afraid

Dan före dan. Och här sprider sig ro och frid. Kanske syns det inte alltför väl i det här hemmet att det snart är jul, men det räcker. Julbelysningen är uppe i fönstren, lite pynt har funnit sin plats, en vit hyacint blommar i sin kruka på köksbordet, framför adventsljusstaken med ännu ett otänt ljus.
 
Det där med jul har blivit mindre och mindre viktigt för mig för varje år som gått. Åtminstone den delen som innefattar att stressa runt efter paket och ivrigt skriva önskelistor och be tomten om nya prylar. Istället prioriterar jag annat. Som att jag i morse kunde väcka den jullediga sambon klockan 12. Att vi kan slappa i soffan mitt på dagen och kolla på Tarzan. Istället för att hetskoka knäck och knäskura golv. Ränna kors och tvärs i landet för att hälsa på släktingar. Det är det som är det fina med att ha alla de närmaste inom blott fem kilometers radie. Jag skulle nog inte kunna leva på något annat sätt.
 
Igår blev det tacos med mina föräldrar, min syster och hennes barn. I morgon är det uppesittarkväll hos Jonas farmor och farfar med släkten på hans pappas sida. Dit tar det oss inte ens fem minuter att gå. Den mest långväga har förhoppningsvis kommit hem i tågkaoset. Sen firar vi vår jul tillsammans med Jonas familj, och juldagen med min. De sista, små julklapparna virkar jag framför tv:n om kvällarna. Får jag bestämma så är det sådana julklappar som känns bäst att ge bort. Sådana som jag har knåpat ihop själv.
 
Så i jul prioritera jag lugnet. Kvalitetstiden. Som kan bestå av allt ifrån att leka kurragömma, spela kort eller, som nu, att jag och sambon sitter vid varsin dator i varsitt rum. Men ändå tillsammans. Ändå nära.
Han är hemma. Hos mig.
 
Så nu tänder jag ljusen i sovrummet, bär in hyacinten till skrivbordet för att njuta av doften, sätter igång min inspirerande playlist och skriver lite.
 
God Jul, allihop.