Jag har letat efter ro för min skakande hand. Efter dig, efter dig, efter dig.

Nu är det gjort. Min lägenhet är uppsagd från och med i måndags, så nu är det oficiellt och på gång. Jag flyttar in med Jonas. Och det känns så himla bra! Livet är liksom inte helt och fullt om jag inte får vara där han är. Visst känns det lite vemodigt att lämna min fina lägenhet som jag knappt har bott i, men jag vet ju att jag gör det för något bättre.
 
Så nu hoppas jag på att hitta en hyresgäst som vill ta över min fina etta så fort som möjligt. Ju förr desto bättre för min del.
 
Men tills dess bor jag nog där under skoldagarna. Bara för att.
Och idag längtar jag hem min fina pojk lite extra mycket för idag är det fredag så då får jag pussa på honom hela, långa helgen sen.
 
Annars om dagarna spelar jag gitarr och läser böcker och diskar och tittar på tv och tar sovmorgon. Jag kan inte klaga på livet, alltså.

Bara i dig, har min själ sin ro

Tillfreds. Just vad jag är med livet just nu. Och det känns så jädra gött att få smaka lite av den sidan också. Livet är så fint att jag nästan blir mörkrädd. Jag är så enormt tacksam för att lilla jag begåvats med så mycket glädje och kärlek och finhet i mitt liv. Det är den känslan jag måste påminna mig själv om de dagar när livet känns allt annat än roligt och glatt.
 
Så just nu ger jag blanka fan i att det regnar utanför fönstret för jag ska snart krypa ner i sängen hos han som jag är sådär pirrigt kär i. I morgon återvänder jag till min lägehet för några dagar, för på tisdag börjar skolan. Efterlängtat. Även om det känns trist att vara borta ifrån Jonas.
 
Och det gör inte så himla mycket att sommaren nu bleknar bort mer och mer, för jag ser fram emot en helt fantastisk höst. Full av pyssel, tända ljus, sällskapsspel, filmer, vinglas, skrivande och annat trevligt.
 
 
Fler dagar som den här tack, med ett hjärta som svämmar över av värme och kärlek och som inte tyngs ner av ett mörker som egentligen inte borde finnas.
 
Puss
 

If only I had an enemy bigger than my apathy I could have won

Jag väntar. På en framtid som snart ska komma. Väntar. Grubblar. Och hur ska det gå och hur ska det bli och vad är rätt och kommer jag någonsin våga lita på vad jag vill och vad jag känner? Och det gör ont inuti och det gör ont utanpå och där mitt emellan. Och jag vet inte om smärtan är på riktigt eller bara en illusion men jag önskar att en doktor ska ge mig ett piller och säga: Här, allt blir bra nu.
 
Men på riktigt så vet jag att så inte är fallet. Saker och ting blir inte bara bra. För vore det så så vore det ingen mening. Det är kampen som är meningen. Lidandet på vägen till nåt bra.
 
Och här har det gått dagar med täcket över huvudet och knäna till hakan och jag har räknat ränderna på tapeten och letat mönster i sofftyget och förbannat min kropp och min själ för att den gör såhär mot mig. För att allt gör så ont. Även den lättaste smekning och de finaste orden gör ont. Men vad värre är när mitt onda gör ont i andra.
 
Och sen på en minut så hittar jag den där livsginstan som jag trodde var tappad för alltid. Och han står ut och han skrattar för att jag skrattar igen. Och jag tänker: Aldrig mer. Aldrig mer låta det bli sådär svart igen.
Men jag vet att det kommer hända igen. Jag kommer falla igen och inte veta varför och sedan långsamt ta mig upp. För det är så det fungerar. Vi faller för att kunna resa oss igen.
 
Så jag fortsätter vänta. På i morgon och nästa vecka och bättre dar. På ett mindre värkande hjärta och en helare själ och en kropp som inte ständigt värker. Medan de fina dagarna här och nu bara får passera.
Dumma mig.
 
Jag ska skärpa mig. Jag lovar. Någon gång när jag har nått den där toppen och mörkret inuti har skingrat sig.
 
Men till dess så väntar jag.
 
There will come a time, you'll se, with no more tears
And love will not break your bones, but dismiss your fears
Get over your hill and see, what we'll find there
With grace in your heart and flowers in your hair