Men ingen har lust

Varför vill jag ingenting för? Varför känns ingenting roligt eller spännande eller värt att ta sig för? Varför har jag inte ens tålamod och lust nog att titta på en hel film? Jag blir så less på denna ständiga rastlöshet. Detta ständiga "Jag vill vara där jag inte är men när jag väl är där längtar jag tillbaka till platsen jag var på innan". Jag har alla möjligheter att göra precis vad jag vill, men jag har ingen lust. Inte för någonting. Jag har inga intressen, ingen passion. Bara en ständig klåda i kroppen och en oro som tvingar mig att flänga fram mellan tusen olika oavslutade saker.

Jag behöver en fast punkt och ett lugn. Få ro i kroppen. Vem vet när jag sist hade det. För såhär kan man inte leva. I ett ständigt på väg. Aldrig våga slå rot. Alltid jaga vidare framåt framåt framåt. Men aldrig komma dit. Och här går bra dagar och dåliga dagar och dagar som bara är dagar och mitt i allt detta står jag stilla och ser på medan jorden snurrar vidare och själv har jag inte rört mig ens en milimeter. Springer bara på stället. Kan inte gå framåt, inte gå tillbaka. Vill vidare. Och det är ord och det är känslor och tankar och drömmar och storslagna planer som vissnar på två sekunder när tvivlet river isär dem.

Om jag bara var något. Om jag bara visste vem jag är. Vad jag vill. Om jag kunde se en framtid och en väg som leder dit. Eller om jag bara kunde vara nöjd i nuet. Jag står någonstans mitt emellan. Vill bort från nuet, men inte framåt.


Ja, jag är totalt knäpp i huvudet och allt det här är bara ord som fick komma av sig själva precis som de ville. Om några timmar är de också meningslösa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback