Men ingen har lust

Varför vill jag ingenting för? Varför känns ingenting roligt eller spännande eller värt att ta sig för? Varför har jag inte ens tålamod och lust nog att titta på en hel film? Jag blir så less på denna ständiga rastlöshet. Detta ständiga "Jag vill vara där jag inte är men när jag väl är där längtar jag tillbaka till platsen jag var på innan". Jag har alla möjligheter att göra precis vad jag vill, men jag har ingen lust. Inte för någonting. Jag har inga intressen, ingen passion. Bara en ständig klåda i kroppen och en oro som tvingar mig att flänga fram mellan tusen olika oavslutade saker.

Jag behöver en fast punkt och ett lugn. Få ro i kroppen. Vem vet när jag sist hade det. För såhär kan man inte leva. I ett ständigt på väg. Aldrig våga slå rot. Alltid jaga vidare framåt framåt framåt. Men aldrig komma dit. Och här går bra dagar och dåliga dagar och dagar som bara är dagar och mitt i allt detta står jag stilla och ser på medan jorden snurrar vidare och själv har jag inte rört mig ens en milimeter. Springer bara på stället. Kan inte gå framåt, inte gå tillbaka. Vill vidare. Och det är ord och det är känslor och tankar och drömmar och storslagna planer som vissnar på två sekunder när tvivlet river isär dem.

Om jag bara var något. Om jag bara visste vem jag är. Vad jag vill. Om jag kunde se en framtid och en väg som leder dit. Eller om jag bara kunde vara nöjd i nuet. Jag står någonstans mitt emellan. Vill bort från nuet, men inte framåt.


Ja, jag är totalt knäpp i huvudet och allt det här är bara ord som fick komma av sig själva precis som de ville. Om några timmar är de också meningslösa.

And to all the places I still haven't seen

Idag känner jag lite halvt för att:

* Plocka fram kameran och gå en lång, lång, lång promenad
* Plocka fram lilla datorn och skriva tills fingertopparna trillar av
* Dansa bland blåsippor och skrika vårskrik tills lungorna brister
* Flyga luftballong
* Sitta i ett mörkt hörn på ett café med en kaffekopp och ett korsord


Men det känns som om dagen kommer ägnas åt att sitta hemma med magvärk. Eller åt disk. Som jag avskyr att diska i mitt eget kök. Fast inte fullt lika mycket som jag avskyr idiotiska telefontider. Eller krångelkroppar. Kanske går jag in till stan och köper ett gult nagellack. Bara för att jag vill.

There's a big day coming for me

Dagen började med irritationsmoment. Typ att det ligger tvätt i maskinen när jag har bokat tvättstugan. Eller att mitt internet vägrade vakna till liv. Eller att jag fortfarande har apmycket träningsvärk i rumpan for no reason. Lite sådär.

Men nu har det ordnat upp sig. Tvätten är i full gång, och om ett tag kommer Åzzie och då ska vi gå på stan och luncha. Och senare ska vi till finaste pojken på filmkväll. Himla mysigt.

Jag måste bara förundras över mitt liv ibland. Över hur galet lyckligt lottad jag är. Jag måste bli bättre på att se och uppskatta allt jag har fått till skänks.

Och nu kallar tvättstugan igen. Later.

För aldrig kan jag och aldrig ska jag träda in i ditt skinn

Hemma igen. Efter nästan en vecka på bortaplan. Det blir mest så just nu. En natt hemma, många nätter borta. Absolut inte mig emot. Här hemma går jag som en trött zoombie i pyjamas mest hela dagarna. Och av någon anledning så är det mycket roligare att diska i någon annans kök än i mitt eget.

Men just idag är jag hemma. Vaknade av att babe ringde jobbet och uttalade ordet som ger mig mardrömar och panikkänsla ända in i benmärgen så jag packade mitt och åkte ifrån min stackars sjukling halv sex på morgonen. Kommer inte vinna pris för bästa flickvän för den insatsen, men hade nog inte varit något större stöd där heller. Så dagen får ägnas åt alla måsten och borden som jag skjutit upp alltför länge.

Men träningsvärken efter två gympass på två dagar gör mig lite lätt invalid, så disken får kanske stå till i morgon. På sin höjd att jag orkar ringa några viktiga samtal och skriva några mail. Sen kryper jag nog ner i sängen igen. Zoombie, som sagt.

Ett under att du ser mig

Lever livet från den absolut finaste sidan just nu. Med ett par läppar som passar så fint ihop med mina. Med någon som jag kan titta på i timmar utan att se mig mätt. Med någon som det smärtar att vara ifrån en alldeles för lång stund.

Så där är jag. I hans armar, i hans soffa. Istället för här.